Lär känna vår fotograf: Filip Svensson
Vem är du? Berätta om dig själv!
Jag har alltid haft konsten nära, bokstavligt talat med penslar, pennor, och akvarellfärger på en armlängds avstånd. Min mamma har målat så länge jag kan minnas, och min moster är en etablerad konstnär i Finland. För egen del blev målandet en blandning mellan utlopp, tillflyktsort, och tidsfördriv. Sen blev det foto, och musik. Och sedan även ord. Ett sorts sökande som lika mycket handlat om att uttrycka något, som att hitta något. Kanske har jag letat efter livet. Kanske har jag letat efter mig själv. Kanske har jag bara letat efter en annan värld… Men som en känslig själ, och person, har det även blivit ett sorts elaborerat undvikande av det mesta. Och så står man där. Och tittar ut och undrar vad som händer.
Så, vem är jag?
Förutom någon som uppenbarligen inte kan svara på en fråga, så är jag en som helt enkelt känner att det hela är lite oklart.
Fotokonst av Filip Svensson:
Hur länge har du fotograferat?
Sedan tonåren, det började med att jag fick min morfars gamla filmkamera som jag använde när jag läste foto på gymnasiet, som en del av mitt specialutformade program. Det var en fantastisk tid, och en fantastisk kamera som skapade bilder som var lika poetiska som de var suddiga. Ett av fotografierna som jag minns tydligt ifrån denna tid var ”Familj på väg” som kom med i mitt slutarbete. Poetiskt, och suddigt. Som det kan bli när det kommer till familjer och relationer.
Fotokonst av Filip Svensson:
Vad är det bästa med att fotografera?
Att få titta på ett ögonblick som redan hänt och försvunnit. Ett panorama i tiden. Zooma in. Utforska… Hitta känslor, betydelser, tolkningar. Zooma ut. Greppa de digitala penslarna och måla fram vad jag såg. Och se hur något som kanske var fullkomligt vardagligt, till synes helt utan värde eller djupare innebörd, förvandlas till något vackert och unikt. En estetiskt formulerad reflektion som väcker en känsla till liv.
Fotokonst av Filip Svensson:
Vad ska man tänka på när man köper fotokonst?
Att vara lyhörd för när man känner något. Om en bild liksom talar till en, så betyder det något. Kanske är det något i ens själ som känner igen sig, kanske känns det ”bara” som lite lugn och ro mitt allt annat. Oavsett så finns det något där. Och det är speciellt, och kanske ett helt unikt utbyte som man aldrig kan hitta igen någon annanstans. På min vägg i min hall så har jag till exempel ett foto av en ganska dimmig sjö. Man ser vad allting är, men det hela är inte heller jättetydligt. Men det finns ett lugn, i denna otydlighet. Eller oklarhet… Som resonerar i mig. En känsla av något som väntar, men som får ta sin tid. Och varje gång jag går förbi denna dimmiga sjö i min hall, så känns det hela lite bättre.
Vad har du för framtidsplaner när det kommer till fotokonsten?
Det känns som att vi har en ny verklighet framför oss. Jag är nyfiken på hur den ser ut. Och hur vi förhåller oss till den, och till varandra. Har bilden av oss själva förändrats? Har bilden av det vi kallar ”liv” blivit annorlunda?
Fun fact om dig?
Jag kan spela introt till 20:th Century Fox-grejen genom att andas in med näsan.
